Öppet brev till Marcus Birro

Detta brev är avsett som svar på Marcus Birros krönika Att hjälpa barn dö är synonymt med mord.

Hej Marcus.

Jag läser dina texter i Expressen lite då och då. De som känner mig skulle nog tycka att det är en smula märkligt, då vi inte har särskilt många åsikter gemensamt. Ärligt talat brukar jag oftast bli upprörd av det du skriver; för det mesta anser jag till och med att det är rena fånigheter du får ur dig. Jag tycker dock att det är viktigt att ta del av olika livsåskådningar, även de som skiljer sig från min egen, men jag vill också försöka svara dig på ett respektfullt sätt, istället för att bidra till den hatiska retorik som är allt för vanlig i dagens samhälle.

I din krönika Att hjälpa barn dö är synonymt med mord tar du upp ett belgiskt lagförslag om att kunna erbjuda aktiv dödshjälp åt svårt sjuka barn. Bara två rader in i din text gör du ett kognitivt krumsprång, när du "förutsätter att man då också i statens namn vill kunna erbjuda döden åt något äldre barn när de slungas in i tonårens melankoli och tungsinne". Menar du verkligen allvar när du likställer melankoliska tonåringar med människor som är så sjuka att varje dag, varje timme och varje minut är synonym med fysiskt och psykiskt lidande? Jämför du tonåringar som famlande söker sin identitet - hur jobbigt de än må ha det - med människor vars hela existens är en väg mot det oundvikliga slutet, vilket i relation till utdragen medicinering och livsuppehållande behandling faktiskt blir en sömn som lockar? När jag läser din text kan jag nämligen inte uttyda att du ser någon skillnad mellan dessa, och som jämförelse berättar du om en tid i ditt liv då du ville dö. Jag förstår att du i första hand vänder dig till dina egna erfarenheter när du försöker förstå din omvärld - det är mänskligt - men det är i mitt tycke en ofantlig skillnad på att vara ung och deprimerad och att vara fast i en sjukdom där utgången bara är ett lidande som blir stadigt värre på vägen mot den oundvikliga döden. Dessutom blir jag väldigt illa berörd av att du utifrån dina personliga erfarenheter vill bestämma för andra hur de ska förhålla sig till sina egna liv, och sina egna kroppar.

Som du kanske redan anat delar jag inte din tro på gud. Utifrån dina tidigare krönikor gissar jag att du därmed anser att jag saknar något i mitt liv, att jag genom min ateism bidrar till vårt samhälles sönderfall. Du verkar sätta likhetstecken mellan troende människor och goda människor, medan jag anser att det inte finns något kausalitetsförhållande dem emellan. Jag vågar påstå att jag är en god människa, som håller respekt, medmänsklighet och generositet högt. Jag behöver inte gud eller religion för att ha en god moral, och jag har inte för avsikt att rasera samhället med min icke-tro. Jag är inte heller ute efter att omvända troende människor, även om jag är för ett sekulärt samhälle där religiösa åsikter inte kan ligga som grund för lagar och förordningar.

Tyvärr verkar du inte hålla med om detta. Du skriver: "Att ständigt och snabbt göra sig av med våra förfäders sanningar och värden leder till stor andlig och känslomässig misär i vårt land." Jag kan tänka mig att många av 800-talets nordbor kände likadant när kristendomen gjorde sitt intåg söderifrån. Du förstår, när du skriver om "eviga sanningar" blir jag fundersam över din definition av båda orden; "evig" och "sanning". På vilka grunder hävdar du att något är sant och evigt? Då du avslutar din text med ett bibelord gissar jag att det är just mot denna källa du lutar dig när du åberopar dina eviga sanningar? Men Marcus, vill du alltså - utifrån en källa som jag inte förlitar mig på - lagstadga om hur jag ska förhålla mig till mitt liv och min kropp? Är det orimligt att önska ett samhälle som kan ifrågasätta de "eviga sanningarna", i en strävan mot upplysning och medmänsklighet? Hur kan du ha mage att påstå att varje människa har en "skyldighet, mot Gud, sig själv, sina medmänniskor och sin familj att kämpa för liv så länge liv finns"? Om du, Marcus Birro, väljer att förhålla dig till ditt liv på detta sättet så tänker jag inte försöka omvända dig, men jag blir arg och upprörd när du tar dig rätten att säga till mig hur jag - och andra som inte delar din tro - ska tycka och tänka!

Din krönika är naturligtvis skriven för att framhäva dina åsikter; det ligger ju i textens natur. Men snälla Marcus, jag tycker att du nästan verkar anstränga dig för att misstolka tanken bakom aktiv dödshjälp. Du använder en billig och löjlig retorik när du försöka sammanfatta lagförslaget med hjälp av frasen "Är du lönsam lille vän". Jag får känslan att du vill gestalta idén som att samhället ska vara den som väljer när liv avslutas, att sjukvården ska ha möjlighet att ta livet av folk mer eller mindre arbiträrt när de tycker att kostnaden har blivit för hög. Om du försöker att inte missförstå med flit, så handlar det snarare om att det är individen själv som ska ha bestämmanderätt över sitt liv och sin kropp.

Ja, frågan blir än mer komplicerad när det handlar om dödssjuka barn, då de - i lagens och samhällets syn - inte är myndiga att besluta om sig själva. Men snälla, du behöver inte göra detta till en fråga om religion och människans liv i förhållande till din gud bara för det. Svåra frågor kräver svår diskussion, inte att man åberopar sådant som vissa fäster etiketten "evig sanning" på.

Jag önskar dig inget illa, Marcus, så jag hoppas att du ska slippa känslan av att din kropp har gett upp, medan läkarna håller dig vid liv när du hellre vill möta slutet. Inte att läkarna eller dina släktingar vill ta livet av dig för att du har blivit en börda, utan att du själv känner att slutet har kommit. Inte för att du är melankolisk som en tonåring eller för att du känner dig "nervig och klen", utan för att du känner att den ständiga smärtan inte är en värdig existens. För Marcus, om det nu är som du säger, att det är gud som har utmätt vår tid, är det då inte förmätet av sjukvården att försöka hålla dig vid liv till varje pris?

Hälsningar från Henrik