Öppet brev till Marcus Birro

Detta brev är avsett som svar på Marcus Birros krönika Att hjälpa barn dö är synonymt med mord.

Hej Marcus.

Jag läser dina texter i Expressen lite då och då. De som känner mig skulle nog tycka att det är en smula märkligt, då vi inte har särskilt många åsikter gemensamt. Ärligt talat brukar jag oftast bli upprörd av det du skriver; för det mesta anser jag till och med att det är rena fånigheter du får ur dig. Jag tycker dock att det är viktigt att ta del av olika livsåskådningar, även de som skiljer sig från min egen, men jag vill också försöka svara dig på ett respektfullt sätt, istället för att bidra till den hatiska retorik som är allt för vanlig i dagens samhälle.

I din krönika Att hjälpa barn dö är synonymt med mord tar du upp ett belgiskt lagförslag om att kunna erbjuda aktiv dödshjälp åt svårt sjuka barn. Bara två rader in i din text gör du ett kognitivt krumsprång, när du "förutsätter att man då också i statens namn vill kunna erbjuda döden åt något äldre barn när de slungas in i tonårens melankoli och tungsinne". Menar du verkligen allvar när du likställer melankoliska tonåringar med människor som är så sjuka att varje dag, varje timme och varje minut är synonym med fysiskt och psykiskt lidande? Jämför du tonåringar som famlande söker sin identitet - hur jobbigt de än må ha det - med människor vars hela existens är en väg mot det oundvikliga slutet, vilket i relation till utdragen medicinering och livsuppehållande behandling faktiskt blir en sömn som lockar? När jag läser din text kan jag nämligen inte uttyda att du ser någon skillnad mellan dessa, och som jämförelse berättar du om en tid i ditt liv då du ville dö. Jag förstår att du i första hand vänder dig till dina egna erfarenheter när du försöker förstå din omvärld - det är mänskligt - men det är i mitt tycke en ofantlig skillnad på att vara ung och deprimerad och att vara fast i en sjukdom där utgången bara är ett lidande som blir stadigt värre på vägen mot den oundvikliga döden. Dessutom blir jag väldigt illa berörd av att du utifrån dina personliga erfarenheter vill bestämma för andra hur de ska förhålla sig till sina egna liv, och sina egna kroppar.

Som du kanske redan anat delar jag inte din tro på gud. Utifrån dina tidigare krönikor gissar jag att du därmed anser att jag saknar något i mitt liv, att jag genom min ateism bidrar till vårt samhälles sönderfall. Du verkar sätta likhetstecken mellan troende människor och goda människor, medan jag anser att det inte finns något kausalitetsförhållande dem emellan. Jag vågar påstå att jag är en god människa, som håller respekt, medmänsklighet och generositet högt. Jag behöver inte gud eller religion för att ha en god moral, och jag har inte för avsikt att rasera samhället med min icke-tro. Jag är inte heller ute efter att omvända troende människor, även om jag är för ett sekulärt samhälle där religiösa åsikter inte kan ligga som grund för lagar och förordningar.

Tyvärr verkar du inte hålla med om detta. Du skriver: "Att ständigt och snabbt göra sig av med våra förfäders sanningar och värden leder till stor andlig och känslomässig misär i vårt land." Jag kan tänka mig att många av 800-talets nordbor kände likadant när kristendomen gjorde sitt intåg söderifrån. Du förstår, när du skriver om "eviga sanningar" blir jag fundersam över din definition av båda orden; "evig" och "sanning". På vilka grunder hävdar du att något är sant och evigt? Då du avslutar din text med ett bibelord gissar jag att det är just mot denna källa du lutar dig när du åberopar dina eviga sanningar? Men Marcus, vill du alltså - utifrån en källa som jag inte förlitar mig på - lagstadga om hur jag ska förhålla mig till mitt liv och min kropp? Är det orimligt att önska ett samhälle som kan ifrågasätta de "eviga sanningarna", i en strävan mot upplysning och medmänsklighet? Hur kan du ha mage att påstå att varje människa har en "skyldighet, mot Gud, sig själv, sina medmänniskor och sin familj att kämpa för liv så länge liv finns"? Om du, Marcus Birro, väljer att förhålla dig till ditt liv på detta sättet så tänker jag inte försöka omvända dig, men jag blir arg och upprörd när du tar dig rätten att säga till mig hur jag - och andra som inte delar din tro - ska tycka och tänka!

Din krönika är naturligtvis skriven för att framhäva dina åsikter; det ligger ju i textens natur. Men snälla Marcus, jag tycker att du nästan verkar anstränga dig för att misstolka tanken bakom aktiv dödshjälp. Du använder en billig och löjlig retorik när du försöka sammanfatta lagförslaget med hjälp av frasen "Är du lönsam lille vän". Jag får känslan att du vill gestalta idén som att samhället ska vara den som väljer när liv avslutas, att sjukvården ska ha möjlighet att ta livet av folk mer eller mindre arbiträrt när de tycker att kostnaden har blivit för hög. Om du försöker att inte missförstå med flit, så handlar det snarare om att det är individen själv som ska ha bestämmanderätt över sitt liv och sin kropp.

Ja, frågan blir än mer komplicerad när det handlar om dödssjuka barn, då de - i lagens och samhällets syn - inte är myndiga att besluta om sig själva. Men snälla, du behöver inte göra detta till en fråga om religion och människans liv i förhållande till din gud bara för det. Svåra frågor kräver svår diskussion, inte att man åberopar sådant som vissa fäster etiketten "evig sanning" på.

Jag önskar dig inget illa, Marcus, så jag hoppas att du ska slippa känslan av att din kropp har gett upp, medan läkarna håller dig vid liv när du hellre vill möta slutet. Inte att läkarna eller dina släktingar vill ta livet av dig för att du har blivit en börda, utan att du själv känner att slutet har kommit. Inte för att du är melankolisk som en tonåring eller för att du känner dig "nervig och klen", utan för att du känner att den ständiga smärtan inte är en värdig existens. För Marcus, om det nu är som du säger, att det är gud som har utmätt vår tid, är det då inte förmätet av sjukvården att försöka hålla dig vid liv till varje pris?

Hälsningar från Henrik

Fånigheter för finurliga fän

Tillsammans med min käre kollega Tommy har jag under viss tid författat en historia som i språkexperimentell anda endast innehåller ord som börjar på bokstaven F. Här kommer del ett i historien om Fingal Flyghafvre...

Fingal Flyghafvres fabel (Första fasen)

Förstfödde Fingal Flyghafvre (från famösa familjen Flyghafvre) frodades förnämligt, fastän flicka för framtida familjeliv fallerade. Familjen framförde frekvent förmaningar; ”finn förnäm fru, Fingal!”

Frånsett farbror Ferdinand förädlade Fingals familj frusen fisk för fetmans försvinnande. Fisken, företrädelsevis fenfri flundra, finhackades fredagar; filtrerades frenetiskt före försäljning. Företaget föredrog flundra framför fjällröding – från flundran fås fördelaktiga former för förrådsförvaring. Fingals far fann förmögna finansiärer; företagets framgång föreföll fantastisk! Fonder föranledde fattigdomens frånvaro, familjens förmaning fastslogs för framtiden; ”fisk för folket”.

Flickjagande frekventerade Fingal flera finrum för festliga förbindelser. Fredagar föredrogs – Foxtrot förekom. Föga figurativt fattade Fingal fyra fagra Falufröknar. Furiöst flörtande flätade Fingal fingrar. Fanatiskt fånleende furnerade Fingal från fikonvinsflaskan, funderade finurligt fram framgångsstrategi: Filateli! Faller Falutöserna för filateli? Förvisso! Fellatio förvisades, frankerade frimärkena framkallade fullständig förvirring för femmefatallerna. Fikonspråk florerade, föraktade fördomar föreföll fullständigt fashionabla.

Frustande föll falutöserna för Fingals fötter: ”Frälsare!” Furtivt flinande fabulerande Fingal falska fornsagor, förespråkande folkhemmets förfall. Fruntimmerna fluorocerade, fejsen falufärgades, fiendeskapen föll. Fyra fantastiskt fröjdefulla föreningar fullföljde förloppet.

Förstulet famlade Fingal framåt fredagsmorgonen framemot förstubron, fegande för falutösernas förhoppningar. Falskt föste Fingal Forden förbi fruarnas fönster. Först framför Falubankens förvuxna fuchsiahäck frustade fordmotorn. ”Fri”, flåsade Fingal, flyende från fröknarna. Fordens fisklukt framkallade förtjusta fnysningar. Fumligt, fast frenetiskt fick Fingal förpackningen forcerad. ”Frysta fiskfiléer! Förtjusande!” Förnöjsamt fiskmumsande förflöt färden.

Fastedagens falska frid förgick, för Fingal fingranskade Falukurirens förstasida. ”Fistelplågad frikyrkopastor får frigång”. Frejdigt förevigad förevisades församlingens förkunnare. ”Felbehandlad för fallandesot” försökte frikyrkans förtroendeman förledande. Fingal fnös! Förbaskat fabulerande! Frisläppandet förmörkade Fingals framtidsplaner. Förtroendeuppdraget förföll förmodligen. Förgäves försökte Fingal förutspå församlingsfrågans fortsatta förlopp. Frikyrkans flödande finanser fick faktiskt företräde framför fiskfabrikens frugala förskott. Fingal fastnade för fortsatta förhandlingar.

Fingal funderade fördelaktigast framförande Forden. Färden företogs förbi förvedade fanerogamer. Fäna fagades frenetiskt, förgäves förebyggande försommarens förbannade flugplåga. Farbror Ferdinands fula fyrvåningshus fors förbi. Förbi!? Fingal femöringsvände. Ferdinands förmenta frikyrklighet födde flödande förhoppningar. Fingal förelade fataliteterna för Ferdinand. Fundersamt fnattade Ferdinand foxterriern Fulcro. Fallet fordrar fingertoppskänslighet. Frikyrkopastorns fäbless för förpubertala flickor förefaller förmodligen fatal för församlingen. Föreslår följande: Finn förfördelad flicka. Förevisa för församlingen.

Fantastiskt förslag. Fingals förtvivlan försvann. Fascinerande forskning följde. Falubygdens förskolor fick följande folder: Fjorton/femtonårig framåt flicka får filmroll. (För flerårigt förgångna försyndelser). Fritidshemmen fick förfrågan: Finns förtvivlade flickor? Fingals frontallobsterapi förespråkas. Fritt första försök.

Följande fredag fanns femtiotals förhoppningsfulla flickor flockade framför Fingals fantasifullt fingerade filmstudio. Flickorna fick frågeformuläret Finns filmisk förmåga? Flera frågor framställdes finurligt formulerade. Flickorna filade frenetiskt fram förmenta fraser.

Följande förmiddag fick Fingal förstugan fylld. Förtvivlade flickor fanns förvisso – fantasiljoner! Freudmaskerad förelade Fingal flickorna fem fall.

Fortsättning följer...

Det postmoderna samhället?

Lördag kväll. Eller snarare natt. Sisådär klockan ett lämnar jag biljardhallen, där jag har träffat de goda vännerna ur gamla bandet, för att promenera den relativt korta vägen hem. På vägen möter jag många - MÅNGA! - kvinnor och män i olika åldrar (nästan samtliga med burk eller flaska i handen) som skulle ha uppenbara problem att gå längs en rak linje om ett sådant krav ställdes. Vid en nattklubb ringlar sig en kö längs c:a 50 meter av trottoaren; nämnda kö befolkas uteslutande av skräniga, berusade, och allmänt avtrubbade personer. Inne ifrån själva klubben hör jag en stadig rytm av väldigt djup bas, som från min plats redan ter sig vara av ansenlig ljudstyrka. Hur det ens går att kommunicera inne på den där klubben förstår jag inte. När jag går längs Amiralsgatan susar det förbi en Saab i alldeles för hög hastighet, och med jämna mellanrum passerar jag halvtomma eller helt tomma ölburkar eller vinflaskor, alternativt rester av kebaber eller falafel-rullar, med kladdiga salladsrester som en slags vittnesbörd om att någon har haft en toppenlördag.

Med risk för att låta gammal: varför är det på detta viset? Hur kan människor - en masse - mäta sitt helgnöje efter promillehalt, hur länge de stannat uppe, eller hur många klubb-besök de har hunnit med på en kväll? Finns det inte bättre saker vi kan sysselsätta oss med än att hälla i oss så mycket alkohol som möjligt, för att sedan stå i kö för att komma in på en klubb (där man naturligtvis kan köpa ännu mer alkohol, om så önskas)? Ja, det ska erkännas att jag själv hade tre öl i kroppen, men om inte mina sinnen bedrog mig fullständigt så kunde jag promenera hemåt utan några balansproblem och utan några kännbara behov av att utstöta primalläten i stil med "öööh" eller "ååuuuhaaah!".

Det fenomen jag beskriver är kanske en av anledningarna till varför jag ibland känner mig så främmande i mitt eget samhälle. Jag är trött på att leva i en miljö som genomsyras så mycket av fylla, och där "umgänge" per automatik innebär bastoner som får ett genomsnittligt hyreshus att vibrera ända ner till tvättstugan. Blir det verkligen roligare fest för att man fyller sin lägenhet eller nattklubb med så mycket ljud att det inte längre går att höra vad någon annan säger? Har folk verkligen så lite att säga till varandra att det är enklare med någon slags parningsdans som väcks till liv när man kommer över en viss promillehalt?

Kanske är det bara jag som är bitter för att jag inte förstår hur den här kommunikationen fungerar. Kanske har jag redan hunnit bli gammal i sinnet, eftersom jag allt oftare ställer frågan "måste det vara så högt?". Rätt eller fel; det vete fanken. Det är i alla fall så jag känner. Men nu ska jag gå och lägga mig, och i morgon ska jag lufta elementen.

Skapelsens krona.

Den döende bloggen?

Är bloggen döende? Då menar jag inte bara den här bloggen i synnerhet (som, om inte är döende, åtminstone är kopplad till respirator) utan även bloggar i allmänhet. Bloggandet som uttrycksform slog ju igenom för ett antal år sedan, och vips skulle varenda människa ha en egen blogg. Nätet översvämmades av några bra, men mestadels dåliga, bloggar. E-Haddock tillhör helt klart till den senare kategorin, eftersom den inte bjuder på något som helst av intresse för den stora massan. Ni som läser detta hör med all sannolikhet till min närmaste släkt, eller närmaste vänkrets (inte vändkrets).

Däri ligger bakgrunden till min fundering om bloggens varande. Nuförtiden heter den allra vanligaste elektroniska uttrycksformen Facebook, och där publicerar man tankar och funderingar i kortform, snabbt och enkelt. Ibland behöver dessa budskap inte ens ha något riktigt innehåll, och för många har det nästan blivit en sport att publicera så kryptiska statusuppdateringar som möjligt (kanske i ett försök att fånga sina vänners uppmärksamhet).

Gott så. Skillnaden mellan en blogg och Facebook (i dess avsedda syften åtminstone) är att på Facebook har man en begränsad läsarskara; vännerna på listan. Kanske känns det därför mer naturligt att använda detta medium för att ventilera hjärnbarken? Facebook har för vissa även den fördelen att det går att posta direkt från mobilen (se mitt föregående blogg-inlägg), och i likhet med Twitter räcker det med en kort mening eller två. Därför blir det naturligt att göra korta och spontana inlägg. På en blogg känner jag personligen att det förväntas mer text, och det i sig medför prestationskrav. Nå, nu är inte jag den som anser att språk ska vara förkortat och förenklat, så ur den aspekten känner jag inget behov att protestera. Men det är inte alltid så enkelt att vara skribenten som ska producera all text, och en snabb mening på Facebook är betydligt lättare att klämma in i en värld som betonar snabba ryck. Om detta är av ondo eller godo kan (och bör) diskuteras, men jag misstänker att det är en del av förklaringen.

Om detta nu visar sig vara den här bloggens sista dödsryckning har jag ingen aning om. Jag kan tänka mig att det kommer mera då och då, men hur frekvent det blir vågar jag inte ens spekulera kring. Min tidigare prognos om ett inlägg i juli kom ju på skam, så några fler stalltips blir det inte. Vad sa du nu, Julia?

Hej, mitt vinterland!

Nej, jag har inte gått och nynnat på den gamla Carola-dängan hela dagen, men frågan är om det inte hade varit motiverat? Det var längesen jag upplevde så mycket snö på dessa breddgrader, och istället för en skånsk vinter har vi år 2010 minsann fått den dubiösa äran att njuta av nederbörd av nordligare karaktär. Bilar kör fast i drivorna, och plogbilarna gör sitt bästa (antar jag) för att hålla jämna steg med ansamlingen av Kung Bores flingor. Baske mig, snart uppfylls väl den gamla myten om isbjörnar som vandrar fritt på svenska gator!

Det känns faktiskt rättvist att de annars så hårt utsatta isbjörnarna får njuta lite...

Denna krävande väderlek verkar för övrigt ha förmågan att verkligen plocka fram det bästa ur vissa människor. I förrgår bevittnade jag en medelålders kvinna skälla ut en stackars busschaufför när bussen var försenad. Hon tyckte att bussen kunde ha kört från första hållplatsen tidigare om det nu var svårframkomliga vägar. Att bussens tidtabell inte kan anpassas för enskilda individer verkade hon inte förstå... Inget ont om medelålders damer i övrigt, men just den här kvinnan var nog mest van vid att ta taxi. En anskrämlig päls bar hon oxå; jag vet dock ej om det förelåg någon korrelation mellan den och hennes beteende.

 Nä, det var inte Joan Rivers på bussen... Minst lika hemsk päls, dock!

I tisdags kväll stod jag på Malmö centralstation och väntade på stadsbuss 32 för att ta mig ut till Limhamn och repetera med kören. Just denna kväll hade det dragit in ett nytt snöoväder över Skåne, och det rådde smärre kaos bland alla resenärer som skulle hitta ersättningsbussar för tåg som blivit inställda eller okristligt försenade. Med musik i öronen försökte jag uthärda den yrande snön så gott det gick, när jag plötsligt fick syn på en man - i cowboyhatt! - som stod vid ett cykelställ och urinerade helt utan att skämmas (eller åtminstone utan att synbart skämmas). Visserligen kostar det tio (eller är det bara fem?) kronor att nyttja faciliteterna inne på centralen, men nog kunde han ha hittat en lämpligare plats att lätta trycket på? När de stackars ägarna till de till urinet närmast belägna cyklarna så småningom hämtade sina velocipeder fick de ju trampa omkring i denna malplacerade kopojkes restprodukt... usch! Fast vid det laget hade skvätten kanske frusit?

Vågat...

I övrigt funderar jag på hur praktisk en cowboy-hatt egentligen är i snöfall... Dess värmande effekt torde ju vara försumbar, och i praktiken bär man ju en stor, snöfångande skopa på huvudet. Är det dessutom tung blötsnö vi talar om så misstänker jag att nacke och axlar börjar värka efter sisådär en halvtimmes snöande. En sexliters praktmössa à la J.R. Ewing är säkert bra att ha (eller åtminstone ett krav från facket) när man föser kor på prärien... men i ett snöigt Malmö sätter jag mina slantar på en präktig yllemössa. Kalla mig gammeldags, men sån är jag!

Lämplig huvudbonad på Himalayas höjder?

Varför e-Haddock?

Namnet på min blogg är e-Haddock. Varför? Det finns flera skäl, varav de allra flesta är konstruerade i efterhand. Dels tycker jag om själva klangen; i sann 90-tals-anda anser jag att varje nätbaserat fenomen med självaktning bör ha ett namn med e-prefix. På 2000-talet såg Apple till att det något mjukare i-prefixet blev allt mer konkurrenskraftigt, men med namnet på denna blogg bidrar jag (knappt signifikant) till den bakåtsträvan som längtar åter till en tid då man hade passagen.se som sin hemsida, chattade på Kajplats 305, laddade hem hårt komprimerade mp3-filer från Napster, och då Hotmail inte var en del av Microsoft Network (MSN).

Varför Haddock då? Tja, seriefiguren Tintins gode vän, den gode kapten Archibald Haddock (namnet avslöjades inte förrän i det allra sista helt färdigställda albumet, "Tintin hos Gerillan") har alltid varit en av mina favoriter. Som figur fungerar han som en betydligt mer intressant motpol till den så genomtrevlige, väluppfostrade, perfekte Tintin. Kapten Haddock är temperamentsfull, handlingskraftig, levnadsglad, och skäggig. Det är sant att han delar många egenskaper med sin vän Tintin, men hans personlighet känns betydligt mer dynamisk än den unge journalistens. Min blogg heter e-Haddock därför att jag identifierar mig med några av Haddocks drag, medan jag avundas honom andra.

Temperamentet...

Den vassa tungan...

Smaken för Whisky (Loch Lomond, naturligtvis)...

Känslan för stil...

Skägget! (Från 60-talets filmversion - skägget går ju högre än näsan!)

Sen har ju namnet e-Haddock en självklar, om än obskyr, motsvarighet på nätet. Men den överlåter jag till den ärade läsaren att själv söka finna...

En början. Vi får se vart det bär hän.

Detta är det allra första inlägget i min blogg. Faktum är att jag skapade den för ganska lång tid sedan; i åtminstone ett år har den legat oanvänd, helt enkelt eftersom jag inte har haft några konkreta tankar om vad den skulle fyllas med. Visst, det har funnits sporadiska funderingar som har dykt upp då och då, men jag har aldrig kommit så långt att jag har satt mig ner för att sätta tankarna på pränt.

Vad är det då som gör idag så speciell? Varför väljer jag att göra mitt första inlägg just den 26 januari 2010? Tja, det mest spontana svaret lyder "för att jag känner för det". Men en sådan känsla måste ju ha någon bakomliggande orsak, och i mitt fall beror det på att jag sedan en tid tillbaka befinner mig på en plats i livet som präglas av funderingar. Funderingar om stort och smått. Stora ur ett personligt perspektiv, men ytterst små ur en kosmisk synvinkel. Parallellt med mina tankar kring mitt arbete, mitt liv och min vardag, har jag från olika håll även stimulerats att fundera kring frågeställningar som berör alla människor, inte bara mig själv. Vad händer i vårt samhälle, lokalt som globalt? Vilka trender ser jag i tro, beteende, och åsikter? Var står jag själv i dessa frågor? Utvecklas människan överhuvudtaget, och isåfall i vilken riktning (om man nu kan tala om riktad utveckling)?

De som står mig närmast - familj och vänner - känner redan till att jag är glad för att diskutera. Att prata är något jag gör bra (och ibland lite för ivrigt, enligt vissa), men att prata innehållslöst, utan substans, tycker jag inte om. Redan i mitt första inlägg väljer jag att inkludera ett citat på engelska, det språk som jag har ett ömt förhållande med: "Before you open your mouth to speak, please make sure it's an improvement upon the silence." Tyvärr vet jag inte vem det är jag citerar, eftersom dessa ord (eller en variation) brukar dyka upp här och där som ett slags vedertaget ordspråk. Ibland tillskrivs det en anonym indisk Yogi, ibland den store talaren Winston Churchill. Källan är enligt min åsikt inte lika viktig som själva innehållet, eftersom det uppmuntrar människan att använda sin fantastiska - om än ibland oanvända - förmåga att tänka efter.

I denna min blogg kommer jag med stor sannolikhet beröra just frågor som kräver att man tänker efter, och jag kommer naturligtvis fokusera på mina egna åsikter. Om någon läser mina ord med någorlunda behållning blir jag glad, och om någon med annan syn på saken väljer att ge mig mothugg blir jag ännu gladare, så länge det sker i ordnad och respektfull anda. Säkerligen kommer jag även att skriva om mer världsliga ting, så jag har medvetet givit bloggen en bred innehållsrubrik för att inte måla in mig i ett hörn. Kanske utvecklas bloggen åt att bara omfatta frågor om universums form och natur, kanske rör den sig åt att bara innehålla texter om något så trivialt som olika sorters hemelektronik. Eller så kanske den bara dör ut efter att ha visat sig vara utsatt för alldeles för tuff konkurrens. Darwin, någon?