Det postmoderna samhället?

Lördag kväll. Eller snarare natt. Sisådär klockan ett lämnar jag biljardhallen, där jag har träffat de goda vännerna ur gamla bandet, för att promenera den relativt korta vägen hem. På vägen möter jag många - MÅNGA! - kvinnor och män i olika åldrar (nästan samtliga med burk eller flaska i handen) som skulle ha uppenbara problem att gå längs en rak linje om ett sådant krav ställdes. Vid en nattklubb ringlar sig en kö längs c:a 50 meter av trottoaren; nämnda kö befolkas uteslutande av skräniga, berusade, och allmänt avtrubbade personer. Inne ifrån själva klubben hör jag en stadig rytm av väldigt djup bas, som från min plats redan ter sig vara av ansenlig ljudstyrka. Hur det ens går att kommunicera inne på den där klubben förstår jag inte. När jag går längs Amiralsgatan susar det förbi en Saab i alldeles för hög hastighet, och med jämna mellanrum passerar jag halvtomma eller helt tomma ölburkar eller vinflaskor, alternativt rester av kebaber eller falafel-rullar, med kladdiga salladsrester som en slags vittnesbörd om att någon har haft en toppenlördag.

Med risk för att låta gammal: varför är det på detta viset? Hur kan människor - en masse - mäta sitt helgnöje efter promillehalt, hur länge de stannat uppe, eller hur många klubb-besök de har hunnit med på en kväll? Finns det inte bättre saker vi kan sysselsätta oss med än att hälla i oss så mycket alkohol som möjligt, för att sedan stå i kö för att komma in på en klubb (där man naturligtvis kan köpa ännu mer alkohol, om så önskas)? Ja, det ska erkännas att jag själv hade tre öl i kroppen, men om inte mina sinnen bedrog mig fullständigt så kunde jag promenera hemåt utan några balansproblem och utan några kännbara behov av att utstöta primalläten i stil med "öööh" eller "ååuuuhaaah!".

Det fenomen jag beskriver är kanske en av anledningarna till varför jag ibland känner mig så främmande i mitt eget samhälle. Jag är trött på att leva i en miljö som genomsyras så mycket av fylla, och där "umgänge" per automatik innebär bastoner som får ett genomsnittligt hyreshus att vibrera ända ner till tvättstugan. Blir det verkligen roligare fest för att man fyller sin lägenhet eller nattklubb med så mycket ljud att det inte längre går att höra vad någon annan säger? Har folk verkligen så lite att säga till varandra att det är enklare med någon slags parningsdans som väcks till liv när man kommer över en viss promillehalt?

Kanske är det bara jag som är bitter för att jag inte förstår hur den här kommunikationen fungerar. Kanske har jag redan hunnit bli gammal i sinnet, eftersom jag allt oftare ställer frågan "måste det vara så högt?". Rätt eller fel; det vete fanken. Det är i alla fall så jag känner. Men nu ska jag gå och lägga mig, och i morgon ska jag lufta elementen.

Skapelsens krona.